Det var en vanlig kväll en vanlig onsdag och den lilla våga-låta-körens nybörjargrupp hade samlats för att sjunga tillsammans för kanske femte gången. Jag som ledare hade förberett stämsång i kanon just för att deltagarna skulle få uppleva det där med att skapa nytt av olika delar. Man gör en helhet tillsammans utifrån vars och ens unika bidrag. Deltagarna var ovana sångare som så gott som aldrig tidigare hade sjungit mer än i badrummet men som nu hade bestämt sig för att ge musiken i dem en chans.

Inför uppgiften tittade de på varandra. Hur skulle detta gå??? Det gick!

Efteråt frågade jag hur det kändes. En av deltagarna, som inte brukade säga så mycket i vanliga fall, sträckte på sig och sa: Jag är stolt över mig själv!

Att inse och vara stolt över sin egen förmåga till utveckling och att våga använda den, DET är folkbildning för mig!