Det är 1970-tal. Fast jag inte själv är medveten om det blir jag del i något större än mig själv, än min familj, än mitt sammanhang. Det vi ser är krångliga listor som ska fyllas i. Det som blir lika naturligt för oss som luften vi andas är den lilla gruppens gemenskap: vi gör, vi pratar, vi gör igen. Redan då gör vi skillnad. Jag är ungefär 15 år när jag planerar mitt anförande till ett Tonårsforum i vår lilla stad. Ämnet är det som ute i världen ska komma att kallas Justice, Peace and Integrity of Creation.

Det är 1980-tal. Märkligt nog är jag redan en etablerad studiecirkelledare, scoutledare, You name it. Våra cirklar vidgas än mer i takt med att förtroendet oss emellan växer, i takt med att åsikterna bryter isär, i takt med att olikhet berikar och dumhet förjagas. Världen blir inte bara något vi pratar om, när decenniet närmar sig sitt slut ger vårt studieförbund oss möjligheten att resa till Israel och Palestina på riktigt: inte bara turisternas och fotografiernas land, utan människornas och mötenas land. 

Nu talar vi 2020-tal. Ännu sitter jag i den mindre gruppens gemenskap och delar erfarenheter och lyssnar till andra. Ännu gör jag saker tillsammans med andra, händernas hantverk och kroppens lek. Jag har haft det som en del av mitt yrkesliv men det stannar inte vid det. Min roll idag är ofta en annan, det är payback-time. Men jag gör det med glädje och vet att jag är med i ett sammanhang större än mig själv. Jag kan hysa en oro över om detta ska kunna fortsätta in i framtiden, ska mina barn få uppleva samma glädje? Men det finns ett värde i att leta ett tag innan man hittar en skatt värd att behålla, det finns värden fortsatt värda att kämpa för.    

Hans Andreasson, Sandviken