Jag kommer från en familj utan någon direkt anknytning till konstnärliga uttryck (undantaget en gammelfarbror som målade tavlor, som vi träffade för sällan innan han gick bort). Det fanns inga instrument hemma, utöver ett par blockflöjter som gick i arv för grundskolans obligatoriska flöjtundervisning. Hemma var det istället motorer som gällde. 

När jag var i tonnåren sökte jag, liksom många andra i den åldern, efter mitt eget uttryck. En vän, som kunde mer om hur man gick till väga, tog initiativet att starta en studiecirkel för att vi skulle lära oss spela gitarr. Det var mitt första möte med studieförbunden. Vi fick en lokal vi kunde utnyttja en timme i veckan, och vi som saknade instrument fick låna, och läraren fick ersättning. Allt tack vare studieförbundet.

Det blev inte musiken för mig till slut, även om jag är glad att jag fick möjligheten att prova. Det blev istället scenen och teater. Idag är jag med i en teatergrupp med både kulturarbetare och amatörer (jag tillhör den senare).

Studieförbundet vi är anslutna till är anledningen till att vi kan ha en replokal. En replokal där jag lärde känna min fästmö. En replokal där jag träffat allt från hemlösa (engagerade i något av våra många projekt), till toppjurister (engagerade i samma projekt!). En replokal där jag, en motorkille från landet, fått skapa kultur på mina egna villkor.