Folkbildning för mig är att växa. Det har jag upplevt själv och sett andra göra. Att lära nytt tillsammans med andra. Bryta olika perspektiv, kunskaper och erfarenheter mot varandra. Ett exempel från mitt eget liv är hur jag som ung student deltog i en studiecirkel i den förening som jag var aktiv i, för att lära mig mer om föreningen och det de arbetade för. Utifrån materialet om föreningen diskuterade vi olika frågor, lärde tillsammans och av varandra, stötte och blötte. De metoder vi använde var också viktiga för att låta alla erfarenheter och tankar komma fram.

När jag varit aktiv något år fick jag frågan om jag ville leda cirkeln för nya volontärer. Jag tvekade. Det kändes som en stor uppgift och ett stort ansvar. Vi hade ett material att följa, men det var ändå lite hisnande att tänka på att jag skulle leda samtalen och ha ansvar för gruppen. Jag och en kompis tog oss an uppgiften tillsammans. Och det gick. Och det var roligt. Nu var det vi som ledde samtalen och provade olika metoder för att samtalen skulle bli så bra som möjligt. Så förutom att jag lärde mig mer om föreningens arbete och frågor så fick jag själv utmanas och utvecklas genom att ta på mig en ledarroll. Hur vi jobbade tillsammans har varit en pusselbit för att våga ta mig an andra uppgifter längre fram.