För mig började allt då jag som tio-åring lockades av en kamrat att följa med på folkdans. Där blev jag kvar och 50 år senare dansar jag fortfarande i samma folkdanslag.

Mitt folkdanslag, Linderöds Folkdanslag, tillsammans med musikerna i Linderöds Spelmanslag, betyder mycket för mig. Det var där jag mötte min blivande man. Det var där jag lärde mig att stå framför en grupp och undervisa. Där finns många av mina vänner, både gamla och nyfunna. Vi tar vara på våra danstraditioner, men tvekar inte heller att ta upp nytt och utveckla koreografier som passar gruppen. Detsamma gäller för musiken, gammalt och nytt i skön förening. 

Våra dräktråd hjälper oss att återskapa folkdräkter efter gammal tradition. Material och tekniker lever kvar. Med handens arbete finner vi ro.

Vi har Kulturträffar då vi lär av varandra, till exempel att göra skånsk äggakaga och rullrån, eller slöjda.

Vi reser tillsammans till festivaler och vänlag. Då presenterar vi vår folkkultur och fördjupar våra kunskaper om kultur i Sverige och andra länder. Dessutom har vi väldigt roligt tillsammans.

Nu, i Coronatider då dans inte är en lämplig verksamhet, har vi funnit andra sätt att ta vara på vårt kulturarv. Vi besöker historiska platser i vårt närområde, fotograferar dräktbilder i olika sammanhang och återberättar historier från vår folktro. På bilden sitter jag i mitten, mellan min man och min goda väninna, och dricker kaffe vid Maglesten, historisk gränssten mellan Gärds och Frosta härader.

Allt detta är en stor del av mitt liv. Jag är så glad och tacksam över att få vara en länk i historien och föra vidare kunskap och traditioner.