Året var 1971. Jag var 18 år, hade gått ut Fackskolan (2-årigt gymnasium) och visste inte vad jag skulle göra. Då fick jag syn på en liten oansenlig annons med orden färg, form, rörelse, dans, drama, musik, skapande... Det var en veckolång sommarkurs på en folkhögskola som hette Kjesäter. Och jag visste direkt att dit måste jag åka. Den veckan kom att betyda väldigt mycket, både då och där och för framtiden. En fantastisk möjlighet att fritt få skapa både i ateljén och på dramagolvet var precis vad jag behövde då. 

När jag ett år senare behövde komplettera några betyg, så visste jag direkt hur och var det skulle ske. Naturligtvis på Kjesäter, som jag lärt mig älska. För att komplettera betygen behövde jag bara ett år, men jag stannade ett år till. Här fick jag möjlighet att fördjupa mig i ämnen som intresserade mig, många fina möten med människor och goda möjligheter att pröva nya tankar. Det var en fantastisk god hjälp in i vuxenlivet.

Efter att jag slutat skolan där kom jag att återvända dit regelbundet på olika kurser fram till att skolan sorgligt nog lades ned. Några av mina närmaste vänner lärde jag känna där och har fortfarande nära kontakt med. 

Därutöver har jag under årens lopp, varit på andra kortare kurser på olika folkhögskolor och deltagit i flera studiecirklar på olika studieförbund.

När jag för fyra år sedan, kort innan min pensionering, fick höra talas om att Nordiska folkhögskolan skulle ha en kurs under namnet "Beckett för pensionärer", fick jag samma känsla som drygt 40 år tidigare. Det här måste jag göra! Det här har jag längtat efter ända sedan första kursen på Kjesäter! Och det blev ännu bättre än jag vågat hoppas! Under professionell ledning fördjupade  vi oss i Becketts dramer och satte upp ett collage av scener ur tre av dramerna. Detta ledde till att vi HT -19 fick möjlighet att statera  i en pjäs på Backa teatern. Sedan kom coronan och satte stopp för det mesta. Men en del av oss bestämde oss för att fortsätta och skapade en studiecirkel i Sensus regi. Vi började med telefonmöten, men övergick till Zoom där vi både kan se och höra varandra. På så vis möts vi en gång i veckan och fördjupar oss i olika pjäser. På senare tid har det mest handlat om Strindberg. Vi läser, tittar på inspelningar, fördjupar oss och analyserar vad pjäserna säger oss. 

När Coronan är över hoppas vi på att kunna fortsätta med verkliga möten och förhoppningsvis kunna sätta upp någon pjäs på nytt. 

På det här viset har folkbildningen betytt oerhört mycket för mig under mitt liv och det vore en stor personlig förlust för mig, men också för Sverige om folkhögskolor och studieförbund inte längre skulle få några bidrag. Många skulle förlora chansen till nya utmaningar, möten, lärande och upplevelser och sist, men inte minst, få utvecklas som människor.