Jag kan berätta både om cirklar jag deltagit i, och cirklar jag själv lett. Körer och spelmanslag som jag varit med i har drivits som studiecirklar, och jag har också lett kurser i både fiolspel och körsång. En cirkel i träslöjd (där jag aldrig fick mitt överambitiösa projekt att bygga en byrå färdigt) blev ett gäng som höll ihop i flera år. På 70-talet ledde jag en cirkel i dans för förståndshandikappade ungdomar, så de skulle ha något utbyte av Omsorgsförvaltningens länsdanser. Jag minns också att jag var med i en cirkel inför kärnkraftsomröstningen 1980 och lärde mig ganska mycket i ämnet. Men kanske var den viktigaste cirkel jag lett en som inte gick i något studieförbunds regi, utan något som jag gjorde i tjänsten, när jag arbetade inom psykiatrin i Hudiksvall. Kanske jag inte förmedlade så djupgående kunskaper om psykiatri i cirkeln för anhöriga till patienter med långvariga och svåra psykiatriska problem. Men cirkeln gav dessa anhöriga en möjlighet att träffas, få kontakt med varandra och känna igen sig i varandras berättelser om livet i psykosens skugga. 

Jag kan också berätta att vad jag uppfattar som onda krafter redan nu kraftigt strypt folkbildningens möjligheter. På 70-talet kunde studieförbunden disponera skollokaler, som annars enbart stod tomma på kvällstid – till dess att kommunerna kom på att kräva marknadsmässiga timhyror för lokalerna. Statsbidragen var också mer generösa, och man kunde som cirkelledare få ut ett timarvode, om än inte något man blev rik på. Cirkelns budget brukade också räcka till kursmaterial. Deltagaravgifterna var ändå betydligt lägre än idag, vilket gjorde det möjligt även för människor med låga inkomster att vara med. Vad pandemin har betytt för folkbildningsverksamheten vet jag inte, bara att min hustrus körövningar och mina övningar med spelmanslaget länge varit inställda. 

Folkbildningen, med rötter i 1800-talets nykterhetsrörelse, liberala föreläsningsföreningar och framväxande arbetarrörelse, hade en avgörande betydelse för demokratins genombrott i vårt land. I våra dagar, när segregationen i samhället undan för undan blir allt värre, både vad gäller klass, kön och etnicitet, borde en kraftfull satsning på integration vara en viktig samhällelig uppgift. Folkbildningen kan åter spela en avgörande roll i demokratiseringsprocessen. Människor behöver mötas, vidga sina vyer, skaffa sig kunskaper och diskutera för att kunna förstå varandras olika perspektiv.