Det är tur att studieförbunden har funnits i mitt liv. Det bör absolut få fortsätta att finnas till för dem som behöver dem och jag är absolut säker på att de behövs även i dagens läge!

Från början var det för mig att ha chansen att få lära mig saker jag var intresserad av, jag är nog född med kunskapstörst! Alltsedan jag slutade skolan efter avslutad realexamen - som jag tjatade mig till och som tur var hade en pappa som visste att fixa stipendier - och började arbeta för att kunna försörja mig själv har jag gått kurser. Från början för att lära mig mer engelska och franska, sedan hantverkskurser av olika slag under min hemmafruperiod med tre barn under tio år. Allt detta var i studieförbundens regi. - När jag började arbeta igen i 40-årsåldern gick jag alla kurser som passade mig i den situationen på mitt nya arbete, det första en introduktionskurs på en vecka bara drygt en månad efter att jag börjat, den och alla övriga kurser under över 25 år på arbetsgivarens eller fackets bekostnad. - Efter pensionen var det dags för studieförbunden igen + sommarkurser på folkhögskolor., nu veckolånga skrivarkurser och akvarell/teckningskurser.

Nu är jag pensionär sedan många år tillbaka och är med i några pensionärsföreningar bara för träffarna och nöjet just nu med en diskussionsgrupp. Naturligtvis är det mina livsbetingelser som gör att jag fortfarande är i gång, jag blev änka innan jag gick i pension och alla mina barn med familjer bor oändligt långt bort från mig, inte ens i samma landskap (eller land), så jag kan bara träffa dem under jul och semestrar. Utom per telefon och Facetime förstås.