Ett lärandetillfälle för livet

Jag arbetade som elevassistent på folkhögskola. Kursen gick under namnet Specialklassen och det var deltagare med intellektuella funktionsvariationer. Ett par timmar per vecka stod det svenska på schemat. Den här klassen hade tur att få ha läraren och författaren Bo. R. Holmberg vid dessa tillfällen. Den här lektionen skulle deltagarna skriva ner så många ord de kunde komma på som började på bokstaven G. De duktigaste kunde många ord, kanske tjugo. Men så var det han då, han som inte var så snabb, vi kan kalla honom Sven. Jag som satt med som stöd och såg hur Sven febrilt kämpade med uppgiften. Till slut hade han lyckats plita ner tre ord varav det första var ordet tub, det andra var ordet båt och här kan man ju börja misströsta men skam den som ger sig, det tredje var ordet grön. Vid redovisningen smattrade det duktiga fram sina ord och när det var Svens tur att redovisa fick jag ont i magen. Sven läste försiktigt sina ord. Bo lyssnade och upprepade ordet, Grön. Grön, han smakade på det, Grön, sedan slog han ut med armarna och ansiktet sprack upp i stort leende, ett så fantastiskt ord du kom på Sven. Bo skrev ordet i stora bokstäver på tavlan. Och det var som att vi alla kände den fina smaken av ordet grön. Det bästa av alltihop var att Sven som bara fått till ett enda ord rätt, log störst av alla och blev till en vinnare. Alla blev vinnare och alla gick från lektionen och kände sig bäst. Och jag tänkte att en sån lärare vill jag också bli.

Så  jag utbildade mig till ett av det finaste yrken som finns. Jag blev folkhögskollärare. Folkhögskoleformen möjliggör detta fina att allas kunskap och värde är viktigt, att vi lär av varandra. Att vi får vara den vi är. Någon sa visst, att utbilda sig på folkhögskola är att utbilda sig till människa. Att arbeta på folkhögskola är också att utbilda sig till människa, gång på gång, på gång. Varje möte är ett lärandetillfälle för livet. Jag möter alla slags människor i mitt arbete, jag möter teaterintresserade ungdomar som förverkligar sina mål, jag möter kvinnor från hela världen som genom hantverk erövrar sitt nya språk, jag möter naturälskare som ger sig ut på hajk och lär allt om natur och företagande för att sedan kunna leva sin dröm, jag möter deltagarna på allmän linje som av olika anledningar behöver en ny chans att läsa in gymnasiet för att komma vidare till arbete eller högre studier, jag möter kulturskaparna med intellektuell funktionsvariation som är magiska i sitt skapande och utför storverk, jag möter i hälsocoacherna som brinner för att i framtiden kunna stötta andra till ett friskt och hälsosamt liv, jag möter de utlandsfödda kvinnorna som kämpat sig till yrkesutbildning inom kök och som blir anställningsbara efter utbildningen, ibland möter jag seniorer i vår byggnad som lär av varandra och lär nytt, som bryter isolering och får nya vänner. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Och ändå är det bara en av alla över 150 folkhögskolor som finns i Sverige som jag talar om. För jag vet att alla folkhögskolor är fantastiska och hjälper människor att växa. Hurra för folkhögskolan!

Kristina Stålnacke

lärare vid Örnsköldsviks folkhögskola, tidigare Hampnäs folkhögskola.