När jag vänder mig till ett Studieförbund är det av fri vilja, av en inre drivkraft. Den obligatoriska skolgången är just obligatorisk, något du måste gå till. Jag kan när studerar via Studieförbundet till och med avstå en lektion/en träff om jag är trött eller vill göra annat den tiden. Bara min lust avgör, och den blir då tydlig för mig.
Att lära genom ett Studieförbund bygger på mitt eget ansvar, inte att prestera för att uppnå ett bra betyg som kan vara nödvändigt rent av avgörande för vidare studier eller min yrkeskarriär. Det gör att min motivation/min lust klargörs för mig.
Oftast är man en mindre grupp i en kurs på ett Studieförbund, och med ett uttalat delat intresse att valt just den kursen. Det gör att jag är intresserad av att lyssna på de andra i gruppen, och gemenskapen blir därför ofta värdefull för mig. Och eftersom vi inte betygsätts blir det mindre risk för konkurrens oss emellan vilket ökar tryggheten i gruppen. Detta gör det roligt både att komma och att delta aktivt.
Jag har också upplevt lärarna/ledarna i Studieförbund som mycket både engagerade i ämnet och därmed också välvilliga mot mig och gruppen. Sannolikt pga att de själva tycker om ämnet och leder av egen fri vilja. Inte att de tilldelats ämnet ovanifrån en studierektor. Det bidrar till en känsla av gemenskap mellan läraren och mig, som ökar min frihet både att fråga efter det jag inte förstår, och att dela med mig av det jag kan bidra med. Jag förblir därmed mer vuxen med en känsla av kompetens. Vilket bidrar till ett mod våga utvecklas än mer och därmed mogna.