När jag var 14 bildade jag ett punkband tillsammans med några likasinnade vänner. Den lokala församlingsgården hade en fullt utrustad replokal med förstärkare, sångssystem, instrument och studio, vilket var tur för ingen av oss ägde något annat våra gitarrer. En gång per år fick vi spela in i studion med en lokal studiotekniker, det var det tuffaste vi nånsin gjort. Att få höra våra arrangerade små vrål och rockackord i en stereo, otroligt. Allt detta var gratis för oss och vi tänkte väl inte så mycket på varför, men vi hade aldrig själva kunnat pröjsa för allt vi fick.

Vi fattade aldrig då vad ett studieförbund var för något eller varför vi behövde fylla i närvarolistor och lämna in en gång i kvartalet. Vi fattade inte heller varför det en gång dök upp en kille och pratade grupputveckling, sound och studioprocess med oss tillsammans med dom andra unga banden som också repade i lokalen. Jag har fortfarande kvar den mikrofon jag fick den ledarutbildningen, det är till denna dag den enda sångmikrofon jag nånsin ägt.

En sak är helt säker - vårt band hade aldrig existerat i tre år utan ett studieförbund. Och inte mina kommande fem band heller. Det stöd vi fått i form av utrustning, replokal, spelningar och kunskap har varit helt nödvändigt för kunna fortsätta skapa musik och utvecklas.